Mediepolitik

Som investerare i Metro och MTG är det med viss frustration man iakttar den svenska mediepolitiken, som inte verkar förändras nämnvärt med den nya regeringen. Gamla etablerade tidningar får presstöd medan landets största tidning klassas som ett annonsblad och får betala åtta procent reklamskatt istället för tre! För att inte tala om hur det ser ut på TV-marknaden där TV-licensen drar in 6,7 miljarder kr vilket ger SVT mycket större resurser än konkurrenterna. Trots det lyckas TV4 locka fler tittare, men för MTG:s kanaler som inte har haft samma gynnade ställning inom TV-distributionen så är det i princip omöjligt att konkurrera med exempelvis allmänna nyhetsprogram. Om SVT inte hade alla de resurser de har så råder det knappast någon tvekan om att MTG också skulle kunna sända nyhetsprogram av hög kvalitet, det bevisar väl finansnytt och världen i fokus på TV8.
Lägg till detta digitaliseringen av TV-sändningarna, där sändningstillstånden delats ut på ett synnerligen intransparent och godtyckligt sätt. Huvudsyftet tycks ha varit att försöka återfå en politisk kontroll över vilka TV-kanaler medborgarna kan se.
Men det allra värsta är nog radiomarknaden, där är det inte nog med att reklamkanalerna betalar en licensavgift medan sveriges radio kasserar in över två miljarder av TV-licenserna, betydligt mer än hela radioreklammarknaden. Dessutom delas de kommersiella tillstånden upp på lokala marknader vilket tvingar stationerna att producera viss del av sädningarna lokalt.

Allt detta visar ett mönster där den politiska makten försöker bibehålla maximal kontroll över massmedia. Lyckligtvis har den moderna tekniken spelat över en stor del av den gamla mediepolitiken genom att internet numera är en närmast outsinlig informationskälla och en utmärkt distributionskanal för radio och TV. Men vi blir fortfarande sittande med kostnaderna för den gamla kontrollpolitiken.
Om man överlät på privata aktörer att tillhandahålla TV, radio och tidningar så skulle man genast kunna frigöra över sju miljarder från TV-avgift och presstöd. Av dessa kanske en miljard skulle kunna användas till de så kallade public service-fonder som folkpartiet föreslagit för att stödja högkvalitativa produktioner.
Resten av pengarna skulle man exempelvis kunna lägga på att via biblioteken erbjuda en nedladdningstjänst så att alla svenskar fick möjlighet att ladda ner musik och filmer lagligen så har man löst det problemet också. Eller ännu hellre låta folket bestämma över sina egna pengar. Men att staten försöker konkurrera ut kommersiella tv-kanaler och försvåra för gratistidningar som defacto erbjuder det som public-service borde vara (gratis, objektiv och lättillgängligt), det är helt vansinnigt.